eul_wid: hps-ar
DOI 10.5281/zenodo.20335421 PDFMarkdown

Double Deceiver by Menander of Athens

The Double Deceiver is a comedy by the Athenian playwright Menander, composed circa 300 BCE. As a work of New Comedy, it is written in verse and employs the Attic Greek dialect, shifting focus from the political satire of earlier Old Comedy to domestic and romantic intrigues set within contemporary Athenian society. The play survives only in a fragmentary state, known through approximately 74 passages preserved in quotations by later ancient authors and on papyrus scraps. These fragments suggest a plot archetypal of Menander, revolving around a cunning slave who devises an intricate double deception to assist his young master in overcoming social obstacles—often a stern father—and securing marriage to a desired young woman. The surviving dialogue hints at confrontations and persuasive schemes involving these central characters.

The play stands as a characteristic example of Menander’s dramatic craft and the New Comedy genre, which was designed for popular entertainment at Athenian civic festivals. Its thematic concerns likely explored the mechanics and morality of deception, the complex relationship between slaves and masters, and the social imperative of marriage. Although the complete text was lost during the medieval period, its reconstructed elements contribute to the understanding of Menander’s pervasive influence. His comic structures and stock characters, epitomized in works like The Double Deceiver, were extensively adapted by Roman dramatists such as Plautus and Terence, thereby fundamentally shaping the evolution of Western comedic tradition.

ΔΙΣ ΕΞΑΠΑΤΩΝ
Μόσχου πατήρ … σὺ δʼ ἐκεῖνον ἐκκάλει
… ν, νουθέτει δʼ ἐναντίον
αὐτόν τε σῶσον, οἰκίαν θʼ ὅλην φίλων.
Λυδέ, προάγωμεν. Λυδός εἰ δὲ κἀμὲ καταλίποις—
Μόσχου πατήρ προάγωμεν· ἱκανὸς οὗτος. Λυδός αὐτῶι, Σώστρατε,
χρῆσαι πικρῶς, ἔλαυνʼ ἐκεῖνον τὸν ἀκρατῆ.
ἅπαντας αἰσχύνει γὰρ ἡμᾶς τοὺς φίλους.
Σώστρατος ἤδη ʼστιν οὗτος φροῦδος. ενπλη
τούτου καθέξει. Σώστρατον προήρπασας.
ἀρνήσεται μέν, οὐκ ἄδηλόν ἐστί μοι—
ἰταμὴ γάρ—εἰς μέσον τε πάντες οἱ θεοὶ
ἥξουσι. μὴ τοίνυν … ον
κακὴ κακῶς τοίνυν—ἐπάναγε, Σώστρατε·
ἴσως σε πείσει· δοῦλο
ἐγὼ μάλισθʼ, ἡ δʼ ὡς κενὸν συμπεισάτω
ἔχοντα μηδέν· τῶι πατρὶ
τὸ χρυσίον· πιθανευομένη γὰρ παύσεται
ὅταν ποτʼ αἴσθηται, τὸ τῆς παροιμίας,
νεκρῶι λέγουσα μῦθον. ἀλλʼ ἤδη με δεῖ
ἐλθεῖν ἐπʼ ἐκεῖνον.
Σωστράτου πατήρ … ἔδωκεν δέ σοι
… τὸν τόκον
Σώστρατος … ειδον· μηδὲ ἓν
… ἐγκάλει χρηστῶι ξένωι.
… ἥκω κομίζων δεῦρό σοι
Σωστράτου πατήρ … σα· τὸ χρυσίον δόθʼ ὑμεῖς, παῖ, ταχύ.
Σώστρατος … παρʼ ἡμῶν· μὴ πρόσεχʼ ἐκείνωι λόγωι.
οὐδεὶς παρώρμησʼ οὐδʼ ἐπεβούλευσʼ οὐδὲ εἷς.
Σωστράτου πατήρ οὐ πρὸς Θεότιμον κατετέθη τὸ χρυσίον;
Σώστρατος τί «πρὸς Θεότιμον»; αὐτὸς ἐφύλαττεν λαβὼν
τό τε πρὸς βίον διφορεῖ, πάτερ. Σωστράτου πατήρ χρηστὸς σφόδρα·
ἐφρόντισέ τι. τί οὖν ὁ Σύρος ἐβούλετο;
Σώστρατος ἐατέον. μετʼ ἐμοῦ δʼ ἀκολούθει καὶ λαβὲ
τὸ χρυσίον. Σωστράτου πατήρ παίζεις; Σώστρατος ἀκολούθει καὶ λαβέ.
Σωστράτου πατήρ οὐκοῦν ἀκολουθῶ· δὸς μόνον, καλῶς τέ μοι
ὡς δεῖ κέχρησαι· πρὶν λαβεῖν μάχομαί τι σοι;
ἐμοὶ δὲ πάντων τοῦτο προὐργιαίτερον. ΧΟΡΟΥ
Σώστρατος … μοι. Σωστράτου πατήρ ταῦτʼ ἄπειμι πρὸς ἀγορὰν
πράττων. ὅ τι πράττηις ἄλλο δέδοται τοῦτό σοι.
Σώστρατος καὶ μὴν δοκῶ μοι τὴν καλήν τε κἀγαθὴν
ἰδεῖν ἐρωμένην ἂν ἡδέως κενὸς
πιθανευομένην καὶ προσδοκῶσαν—»αὐτίκα»
φησὶν δʼ ἐν αὑτῆι—πᾶν ὃ κομίζω χρυσίον.
«πάνυ γὰρ κομίζει τοῦτο καί, νὴ τοὺς θεούς,
ἐλευθερίως—τίς μᾶλλον; —ἀξίως τʼ ἐμοῦ.»
αὕτη δʼ ἱκανῶς, καλῶς ποοῦσά γʼ, εὑρέθη
οἵαν ποτʼ ὤιμην οὖσα, τὸν δʼ ἀβέλτερον
Μόσχον ἐ … ε … καὶ τὰ μὲν ἔγωγʼ ὀργίζομαι,
τὰ δʼ οὐκ ἐκεῖνον τοῦ γεγονότος αἴτιον
ἀδικήματος νενόμικα, τὴν δʼ ἰταμωτάτην
πασῶν ἐκείνην.
Μόσχος εἶτʼ ἀκούσας ἐνθάδε
εἶναί με, ποῦ γῆς ἐστι; χαῖρε, Σώστρατε.
Σώστρατος καὶ σύ. Μόσχος τί κατηφὴς καὶ σκυθρωπός, εἰπέ μοι;
καὶ βλέμμα τοῦθʼ ὑπόδακρυ· μὴ νεώτερον
κακὸν κατείληφάς τι τῶν γʼ ἐνταῦθα;
Σώστρατος ναί.
Μόσχος εἶτʼ οὐ λέγεις; Σώστρατος ἔνδον γὰρ ἀμέλει, Μόσχε. Μόσχος πῶς;
Σώστρατος … φιλοῦντα τὸν πρὸ τοῦ χρόνον
… α· τοῦτο πρῶτον ὧν ἐμὲ
… ἠδίκηκας. Μόσχος ἠδίκηκα δὲ
ἐγώ σε; μὴ γένοιτο τοῦτο, Σώστρατε.
Σώστρατος οὐκ ἠξίουν γοῦν οὐδʼ ἐγώ. Μόσχος λέγεις δὲ τί;